United States or Peru ? Vote for the TOP Country of the Week !
Snart skall jag mer ej skåda ditt stolta prål, Ej mera höra dina vagnars Dånande larm på de fulla torgen; Men vandra ostörd kring i en lugn natur Och se dess prakt, ej rubbad af mänskohand, Och lyssna säll till bygdens tungor: Fåglarne, eko och silfverbäcken. Ren öppnar mot oss fjärden en vidgad famn. På afstånd ser jag stranden af Runsala, Där mellan sekelgamla ekar Nymferna vårda Choraei källa.
Och man skall knyta fast bröstskölden med ett mörkblått snöre, Som går från dess ringar in i efodens ringar, så att den sitter ovanför efodens skärp, på det att bröstskölden icke må lossna från efoden. Aron skall så bära Israels söners namn i domsskölden på sitt hjärta, när han går in helgedomen, för att bringa dem i åminnelse inför HERRENS ansikte beständigt.
Nedanför tager mjölnarens vagnslider stöd mot bergväggen. På låset till dess port är ett bockhorn upphängt, som innehåller vagnssmörjan, och tätt bredvid lutar sig en kvast. Ehuru allt detta är helt naturligt och som sig bör, frågar jag mig vad det är för en djävul som har satt ut dessa två insignier för häxor, bockhornet och kvasten, just där och särskilt denna morgon i min väg.
Och detta hjärta slog för fosterbygden; Att veta akta den, se det var dygden. Hvarför? Jo, därpå gaf han det besked, Att den var hans och hans vargerings med. Jag minns, hur ofta, när han var bland kända, Det var hans lust att orda utan ända Om detta land, "det bästa rakt, som fanns", Och om dess folk, "ett sådant folk som hans".
Och jag sade till konungen: »Om det så täckes konungen, så må brev givas mig till ståthållarna i landet på andra sidan floden, att de låta mig fara därigenom, till dess jag kommer till Juda, så ock ett brev till Asaf, uppsyningsmannen över den kungliga skogsparken, att han låter mig få virke för att därmed timra upp portarna till borgen som hör till templet, ävensom virke till stadsmuren, så ock till det hus där jag själv skall hava min bostad.» Och konungen beviljade mig detta, eftersom min Guds goda hand var över mig.
Allt, allt sin ända fick, så snart som det begynte. Ej hjelper hårdhet sten, ej finhet något gull, Ej en demant dess sken. Hvad mull är, måst bli mull, Och mullen ingenting». Ibland sker det med ett vemod, som betecknar en så obotlig men poetisk sorg, att den färgar hela verlden:
Men eftersom hans söner voro med hans boskap ute på marken, teg Jakob, till dess de kommo hem. Så gick nu Hamor, Sikems fader, ut till Jakob för att tala med honom.
Men det gifves ett annat slag af parodi, i strängare mening det enda, som borde så benämnas, hvilket i likhet med dess syster, komedien, med obestridliga anspråk sluter sig till de sköna konsternas ring och antyder ett för dem alla gemensamt ursprung, skådningen af harmoni.
Jag vill vara här, och återstår mig än en önskan, så är det att få vara ensam med mig själv, för att samla mina tankar, ty jag går härifrån till offeraltaret. Vad menar du? Skall du icke återvända till din moders hus? Joväl, så ofta dess dörr vill öppna sig för hennes dotter.
Den sköna flickan talte: "En seglare på hafvet Är nu min unge furste, Han varsnar icke stranden, Men möts dock af dess dofter; Då undrar han och söker Och tror, att själf han gömmer, Hos sig en skatt af blommor. O furste, denna sällhet, Som vid min kyss du känner, Den är min sällhet endast, Som doftar dig till mötes." Men fursten log: "O flicka, Säll dubbelt du, som äger Din sällhet som din egen.