United States or San Marino ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och i går Nå i går? undrade Wolfgang. I går satt jag hela tiden uppe på mitt rum jag hade migrän. Wolfgang skrattade. Och resultatet? frågade han. Lyckades ni att uppspåra något? Allt , svarade flickan. Wolfgang blev så häpen, att han spratt upp. Vad? Verkligen! Som jag säger. Doktor Martini och Cramer kommo på besök till morbror.
De bägge hade så olika intressen att beröringspunkter ej alls funnos. Wolfgang hade alltid ansett sig som onkelns blivande arvinge, ehuru denne senare aldrig med ett ord hade berört frågan. Han var den gamles ende nu levande släkting, och han antog för alldeles givet att arvet skulle tillfalla honom. Och detsamma gjorde alla människor. Hans vän, Fritz Cramer, var egentligen intet bestämt.
Jo, vi måste förhindra den där undersökningen av Mars, svarade Cramer. Wolfgang skrattade. Å nej, gosse lilla, det låter sig inte göra. Och varför inte? Jo, det skall du få höra. För det första är Mars en himlakropp, som bryr sig strunt om mina eller andras pengar. Den kan således sättas ur räkningen.
Å, vi reda oss nog ur den dilemman, genmälde Cramer. En lösning? En afton något senare ringde det på fil. kand. Kuntzes tamburklocka, och då denne personligen gick för att öppna, inträdde tvenne personer av vilka den ene presenterade sig som löjtnant Wolfgang Schnitler och föreställde sin följeslagare som sin vän, grosshandlare Cramer.
Det är för Simon Levisons räkning jag reser. Vet du vad om du skriver, så adressera breven till honom han vet alltid, var jag lättast träffas. Gott, svarade Wolfgang och önskade Cramer lycklig resa. Wolfgang Schnitler var sysselsatt med att lägga en omsorgsfull plan för sitt angrepp på doktorn. Han ville ännu vänta ett par veckor, innan han reste till Salpiso eller dess närhet.
Därpå övergick Elli av sig själv till att tala om Cramer och hans tilltag. Jag utstår ej den mannen, förklarade hon. Det är något i hela hans sätt, som verkar frånstötande; han påminner mig alltid om en kall och klibbig groda. Hans artigheter äro fadda och dumma. Jag kan ej begripa, varför han skall vända sig till mig med sitt frieri. Jag har aldrig uppmuntrat honom det minsta.
Han var alls ej ond av naturen, endast sorglös och lättsinnig, men han kände med sig, att inför den fara, som nu hotade, skulle han knappast tveka att begå snart sagt vad som helst, som kunde främja hans syften. Löjtnant Wolfgang Schnitler hade, vid tjugofem års ålder, äntligen blivit en man. För hans vän Cramer hade testamentet också sina obehagliga sidor.
Han steg ombord och befann sig snart i Ajaccio igen. Det förundrade honom, att han ej alls sett till Cramer han var viss om, att denne sanne vän vistades på ön. Men att han tog fel i detta sitt antagande, upplystes han om i det brev, som vid hans ankomst till Porto Vecchio väntade honom där. Sju månader.
Å, det tror jag knappast, svarade Cramer, och vad resans mål beträffar, så gäller det en skogsaffär i Ryssland jag måste personligen vara närvarande för att övervaka, att allt går rätt till, förstår du? Och din adress? frågade Wolfgang, som för sig själv tänkte, att det var nog alls inte Ryssland Cramers affärsresa gällde. Adressen blir så obestämd, svarade Cramer. Än här, än där i skogarna.
Att hon skrev om Cramer, berodde ju helt enkelt på, att hon ville hålla Wolfgang