United States or Guam ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hans ansikte mörknade åter. Hur jag krympte under denna kalla, ovänliga blick! Han flyttade sig långt bort och talade som till en främling. Jag skulle velat kasta mig om hans hals och be om förlåtelse, men blygdes också för det. Vi gingo ur vägen för hvarandras tankar och samtalet var tvunget. Men hur det var, kysste han mig ändå till afsked.
Här greps hon åter af ett så häftigt obehag och en så oemotståndlig lust att undfly det, att hon vände om och nästan sprang utför trapporna. Nedkommen på gatan blygdes hon, ruskade upp sig, försökte tänka på Bella och gick beslutsamt tillbaka samt ringde på klockan. En tjensteflicka öppnade. Ja, fru Meilert var hemma. Var god och stig
Ty jag blygdes för att av konungen begära krigsfolk och ryttare till att hjälpa oss mot fiender på vägen, eftersom vi hade sagt till konungen: »Vår Guds hand är över alla dem som söka honom, och så går det dem väl, men hans makt och hans vrede äro emot alla dem som övergiva honom.» Därför fastade vi och sökte hjälp av vår Gud, och han bönhörde oss.
Men när Folke Filbyter bredde ut sig i gästbänken och lät sin röst eka genom rummet, märkte Ingevald, att det icke var rådligt att härma honom i allt. Han trängde sig in bredvid honom och behöll envist sin hopklämda plats, därför att han icke vågade flytta sig, knappt se upp, men han blygdes över honom, så att han skulle ha rodnat, om han hade kunnat det.
Hvad visste hon, hon förstod honom ju icke! Ångern kom med blygseln. Kanske frös han nyss, då han kom, och hon hade ej ens kokat honom en tallrik välling att värma sig med! Han hade kommit öfver den svaga isen, vågat sitt lif för hennes skull, och hur hade hon emottagit honom? Hon blygdes öfver sig sjelf. Hon glömde slagen och skymforden och mindes blott sin egen orätt.
Det var bara en lärka i hela det vida, vita, tysta solskenet. Den singlade och drillade över Daniels huvud, då hon bar honom till kyrkan. Och hon kände honom allra bäst på blicken, som mörknade och djupnade, då han kysste henne. Nu blygdes hon, ty de granna bröllopskläderna hängde liksom snedvridna kring kroppen på henne. Men hängde där gjorde de, och han gick bredvid henne och sökte hennes hand.
Svens ord höllo henne envist vaken. Hon visste, att man trodde honom ha falskt i sinnet och kallade honom en dålig spåman, men någon gång kunde också han råka att spå rätt. Till sist blygdes hon över att tvivla på Inges lycka och ämnade just lägga sig ned igen på dynan, men då såg hon, att någon kom till dörren och vinkade.
När han gått flera gånger på samma ställe blygdes han och fann sig nödsakad till en utväg som han förut bävat för, ja, som han ansåg lika med ett brott.
Den ropade och kved inom henne: ett barn! ett barn! Ett barn skulle kunnat göra hennes tillvaro dräglig, ett barn skulle också ha helgat och rättfärdigat allt, som hon nu i tankarna blygdes för; ett barn skulle ha adlat hennes äktenskap, skänkt hennes hjärta och sinne ro. Tanken på den moderslycka, som hon var dömd att aldrig få smaka, hade under de senaste åren blifvit till fix idé.
Nu gäller det, tänkte hon, att inte göra sig till spektakel. Men klockorna ringde. Och hon sade: Jag sitter bara och väntar på go'vär, att Daniel kommer från sjön. Men klockorna ringde. Och hon ropade: Inte var det därför jag behöll honom, att han skulle gå i skogen med jäntan. Men som hon det hade sagt, blygdes hon. Och hennes ben voro nakna ända upp till höfterna.