United States or Fiji ? Vote for the TOP Country of the Week !
Hans gestalt, som ägde den grekiska typens naturliga ädelhet, var genom gymniska övningar utbildad till en formfulländning, värdig att mejslas i marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln hämmade själslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig blandning av lättsinne med beslutsamhet, hårdhet och högmod, och hela hans varelse, från ögats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, långsamt tröttnande, men ännu segerrik, bekämpar verkningarna av ihärdiga utsvävningar.
Aldrig se honom mer. Låta sig dragas ut i den stora verldsböljan igen för att försvinna så långt bort, att hans lifs sorger icke kunde nå henne; att hon aldrig kunde träffas af ett sårande ord men också aldrig mer af en värmande smekning ... Nåja... Quand même! Quand même! ljöd det inom henne med en ton af mörk beslutsamhet. Hon fick försöka komma öfver det också det också det.
Slutligen upphörde dock Fannys tårar, och då hon äfven eljes föreföll lugn och stillsam, trodde föräldrarna att hon glömt hela saken. De märkte icke den fasta beslutsamhet, hvilken nu i stället för den forna skyggheten afspeglade sig i hennes anletsdrag. Men de skulle innan kort få erfara den.
Vi stiga ur tåget. Med en snabbhet och beslutsamhet, vartill vi hittills inte sett några spår, rusar samfärdsmedlet av över den flata slätten. När vi komma ut framför stationen, märka vi orsaken: den sidvind, som förföljt oss sedan resans början, har övergått till rak motvind av en orkanlik styrka tre
Régniers förhållande till de människor, som han diktar om, har således inte formen af något personligt medupplefvande. Hans ställning till dem är den roade åskådarens. Han har ett mycket skarpt öga för det bundna i deras rörelser, för det betingade och af dem själfva och deras önskningar oafhängiga i det lif, som de lefva under så omfattande ceremonier och synnerligast med en så riklig användning af lifsåskådningar och öfvertygelser, af föresatser, vilja och mod. De söka mycket och de sträfva långt, de tåga fram med djärf beslutsamhet. För somliga blir den ståtliga vandringen en marsch på stället. Andra nå ett stort och lysande mål, dock, inifrån besedda te sig sådana vinningar som attrapper fyllda af luft. Mellan mödan och resultatet, mellan målet, som människorna föresätta sig, och förutsättningarna, hvilka de äga, består ett missförhållande som stämplar dem detta är den tanke, som låtit Régniers ställning till dem bli den inte alltför vekhjärtade ironikerns ställning till sina offer. Han skildrar i Nicolas de Galandots historia det lägsta sinneslifvets seger öfver anden, och med en minutiös noggrannhet, som förvisso låter oss se att han »roar sig», visar han huru den eländiga och knappast fullt normala lidelsen efter hand fräter bort vilja, värdighet och hederskänsla hos sitt offer ( Den dubbla älskarinnan ). I
Men efter frukosten uppträdde Ahlbom beväpnad med en järnhård beslutsamhet och en klump tjärat trassel på en stång. "Nu ska du se på gnistor", sade han stolt till sin undrande maka. "Om ett par ögonblick skall det vara slut med allt vad getingar heter här i huset. Jag skall tända eld på det här blosset och röka ihjäl dom sablarna, skall du se."
När Krysanteus emottog skålen, möttes deras blickar. Hermiones var matt och glanslös. Fadern upprepade: Låt oss återvända! Men flickans läppar krusades av ett ansträngt småleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin beslutsamhet. Därefter lade hon armarne korsvis i sitt sköte och slöt sina ögon. Hon hörde faderns steg, då han avlägsnade sig över marmorgolvet.
Med dessa ord löste han sin högra arm ur täcket, omslöt generalen, tryckte honom till sig, kysste honom högt gråtande och gick sakta in på rektorns gård. Generalen skyndade att bortstryka hans kyss från sina läppar och stod ett ögonblick öfverraskad af den gamles beslutsamhet.
Hans ansikte var blekt och bar stämpeln av dyster beslutsamhet. Sedan han funnit den rulle, efter vilken han sökt, flyttade han lampan till en soffa, lade sig och öppnade boken, men glömde att läsa och försjönk i sina egna tankar. Dock, jag måste skriva till henne ... endast några rader ... för att rättfärdiga mig ... befria mig från varje ytterligare tanke på henne.
Nu avvaktade han den lämpliga timmen för sitt företag. Hans väsen bar prägeln av lugn beslutsamhet. När serenaden tystnat och större delen av det utanför huset samlade nyfikna folket avtågat med musikanterna, lämnade honom juveleraren och följde hopen. Rabbinen stannade på sin plats, lyssnade till det glada sorlet från bröllopsgästerna och räknade dem, som avlägsnade sig.