United States or New Caledonia ? Vote for the TOP Country of the Week !
Klädd i en grov kappa och en pälsmössa sitter jag och skriver vid bordet, kämpande mot mina så kallade elektriska attacker, som trycka hop bröstet och stinga ryggen på mig. Ofta tycker jag att någon står bakom min stol. Då riktar jag dolkstötar bakåt och inbillar mig bekämpa en fiende. Detta varar ända till klockan fem på aftonen.
Fru Zimmerman läste långt ut på natten och hela dagen derpå. Hon gjorde anteckningar på lösa pappersblad, nedskref allt som föll henne in, gjorde utdrag och citat. Hon kände det som om denna bok var en fiende, hon hade att bekämpa och hon måste samla en arsenal af vapen.
Den unge prästen böjde sig intill henne och sade: Människorna voro för svaga att tjäna Gud, då togo de sig konungar för att bekämpa honom. De skapade dem av sitt eget kött och sin egen synd, men gjorde dem tillika stolta och fria, så att de inte själva kunde tjäna dem utan daglig förnedring.
Men den möda är i sanning förspild, som användes på att bekämpa åsigter, hvilka motståndaren i grunden icke eger, utan endast för tillfället åtagit sig att förfäkta. Dylikt kan möjligen vara af nytta såsom en öfning i logik, hvarmed jag dock för ögonblicket saknar tid och lust att sysselsätta mig.
De sökte nu att bekämpa kölden genom en möjligast varm beklädning och genom att särskildt värma fötterna. De sista dagarne i månaden hade holländarne att kämpa med en ny svårighet. Då togo snöfallen så öfverhand, att deras vinterhydda fullständigt snöade in, och de måste formligen gräfva sig ut, alldeles som ur en källare.
Men då kristendomen ej endast erkänner dessa sanningar, utan framställer dem i förklarat ljus, och Hermione insåge detta, så vore samma skäl, som gällde för Krysanteus, icke gällande för Hermione. Att bekämpa den känsla, som bjöde ett sådant undseende, vore således ett ringa prov på den försakelse, som den kristna trons stiftare ålägger sina lärjungar.
Furstinnan Alvanzi har absolut ingenting att förebrå sig; icke förty tillskrifver hon sig skulden till Crespinis död. Hon har blifvit en skugga af sitt forna jag; samvetsförebråelserna ge henne ingen ro, och förgäfves bjuder hon till att bekämpa tanken att hon tagit en ung människas lif.
Likväl kunde hon icke i längden uppehålla den stämning af högtryck, hvarmed hon sökte bekämpa lifvets enformighet, och som åren gingo förlorade hon också något af sin makt öfver mannens nerver och blod. Dagarna fingo många och långa timmar af leda, tomhetskänslan växte inom henne som mörkret, när natten är nära, och hon stirrade med förtviflade ögon in i den framtid som väntade henne.
I detta syfte sökte hon först och sist bekämpa Elsas medfödda själfviskhet, kufva hennes egensinne och tukta hennes stolthet, men också vingklippa hennes alltför lifliga fantasi, ty i den mänskliga inbillningens öfverspända kraf på lycka såg den gamla just grundorsaken till mänsklighetens olycka.
Och de skänkte honom egendomligt nog också en känsla av Ödmjukhet. Det var inte hans förtjänst utan en gåva. Från vem? Han visste det inte. Kanske han i alla fall var predestinerad, men till det goda. Och detta något, denna gåva befallde honom att vara ödmjuk, att bekämpa de fel, med vilka han var bekajad, att förbättra sig, att fullkomna sig. Han lydde rösten i sitt inre. Han var lycklig.