United States or Afghanistan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Och dessa hämtade Uria ut ur Egypten och förde honom till konung Jojakim; och denne lät dräpa honom med svärd, och lät så kasta hans döda kropp på den allmänna begravningsplatsen. Men Ahikam, Safans son, höll sin hand över Jeremia, så att man icke lämnade honom i folkets hand till att dödas.
I denna förhoppning tog Krysanteus sin väg över den välbekanta begravningsplatsen och styrde kosan mot det från andra sidan fältet synliga ljusskenet. Han stod snart i grannskapet av anakoretens grotta. Lampan, ställd intill en vägg, som skyddade henne mot blåsten, upplyste hålans inre. Klemens satt på sin mossbädd. Han var icke ensam.
Och han tog Aseran ur HERRENS hus och förde bort den utanför Jerusalem till Kidrons dal, och brände upp den där i Kidrons dal, han stötte sönder den till stoft och kastade stoftet på den allmänna begravningsplatsen. Vidare rev han ned tempelbolarhusen som funnos i HERRENS hus, dem i vilka kvinnor vävde tyg till tält åt Aseran.
Den långa gatan utmynnade i söder till torget och ändade i norr vid Dipylon eller dubbelporten, utanför vilken den förnämsta begravningsplatsen, Atens Père-Lachaise, var belägen.
Först i grannskapet av staden fick han öga för sin omgivning. Han såg dubbelporten och hörde från gatan Kerameikos sorlet av de talrika lustvandrande, som njöto den svala stjärnsmyckade nattens klarhet. Han stannade, ty i denna sinnesstämning fördrog han icke att se eller ses. Bakom honom låg begravningsplatsen. Han vände om och gick dit. I porten hejdades han av två mötande män.
Myro undrade över en sådan lag, men lovade gråtande att uppfylla hans önskan. Därefter tryckte rabbi Jonas hennes hand med nästan våldsam styrka och avlägsnade sig. Myro återvände till sin ensamma boning. Nästa morgon var hon tidigt uppe för att följa sin väninna och sin lille älskling till graven. Två slavar buro den för mor och son gemensamma kistan till den ensliga, ovårdade begravningsplatsen.
När Myro slutat sin berättelse, bad henne rabbi Jonas med något svävande röst att visa Rakel och hennes barn den sista hederstjänsten att följande morgon, vid en tid, som rabbinen tillkännagav, följa dem från likhuset till begravningsplatsen för okända drunknade, där det var bestämt, att de skulle vila. Själv kunde han det icke utan att bryta mot sitt folks heliga lag.