United States or Kazakhstan ? Vote for the TOP Country of the Week !
Han, en flicka! Jo, det skulle bara fattas det. Nej, tack: flicka ville han inte vara, och som väl var, kunde han då inte heller bli det. Men att mor kunde säga så det var inte snällt af henne. Alldeles som om hon inte hade den ringaste nytta af honom! Bar han ändå inte hvarendaste morgon in ved åt henne? Och hvem var det väl, som bar upp vattnet den långa vägen från bäcken?
Facklornas röda sken lyste på en bår, som vilade icke på skuldrorna, utan på de uppsträckta armarne av ivriga bärare, som, när de tröttnade, ögonblickligt ersattes av andra. Så lämnar på havet våg åt våg att bära det seglande skeppet. På båren låg en varelse, knappt lik en människa, ty det var Simon pelarhelgonet eller hans jordiska hydda. Kroppen var naken.
I taket hängde en lampa med blå kupa, den lilla soffan hade blå kuddar, och pallen bar blå rosor, blå liljor och blå förgät-mig-ej. På toiletten stod en mängd burkar, toilettaskar, flaskor och flaconer af alla slag, pulverdosor af alla former, borstar, penslar, stänger... Det var ett batteri, värdigt en primadonna.
Vad som gäller om syndoffret skall ock gälla om skuldoffret; samma lag skall gälla för dem båda. Den präst som bringar försoning därmed, honom skall det tillhöra. Och när en präst bär fram brännoffer for någon, skall huden av det framburna brännoffersdjuret tillhöra den prästen.
Ella var hunnen till Toimila strand och drog sin ekstock högt upp i sanden. Han sprang så ifrig, som hade han varit förföljd, upp mot gården, rakt genom hagen. Det var som en flykt och bar af genom snår och buskar, öfver gärden och diken. Nyponens taggar sleto i hans långa rockskört, granens qvistar slogo honom i ansigtet. Gyttjan från ett litet kärr i skogen stänkte upp öfver hans stöflar.
Den största försakelsen i hennes lif och som hon bar nog mycket för sig, var måhända den, att hennes poetiska anlag ej komme till sin rätt.
Förgängelsefärger bredde vemod över markerna och skogen. Rönnen, som skjutit upp mellan stenarne, bar på nästan avlövade grenar klasar, som lyste i den immiga dagern med några sparade droppar av sommarlivets blod. Vad klostret hette, vet nu ingen, om ej de forntidslärde. Men sägnen förmäler, att den svarta döden lade det öde, och att det sedan dess var lämnat åt förfallet.
Anna-Lisa kände väl den sången, men det bar henne emot att sjunga ensam och på främmande ställe. "Sjung, hör du", ropade gossen, med sjuklingens otåliga röst. Anna-Lisa gnolade sakta: "Hvar jag går i skogar, berg och dalar, följer mig en vän, jag hör hans röst."
Själva hon som bar det, såg förargad ut; ty tålamodet kan förgå på vem som helst; och när sergeanten förde koppen till läppen, brände han sig så fördjävlat, att han ropade: Det var fan! Kunde du då inte ha väntat litet med det? utbröt han; jag är inte skapt att skållas. Inte jag heller, svarade lidköpingsflickan vigt. Är du rasande? Nej, det behövs inte mer än en sådan.
Hövdingen förde honom stillatigande in i tältet. Vad där talades, vet ingen, men efter en halv timme lämnade Erland tältet med lugn på sin panna, följd av Singoalla, som stolt mötte Assims moders och de andra kvinnornas blickar, samt av hövdingen, vars ansikte bar spår av hans sinnes oroliga tankar.
Dagens Ord
Andra Tittar