United States or Tanzania ? Vote for the TOP Country of the Week !
»Så säg då åtminstone vem det är, och vad han heter.» »Han är fil. lic. och tar snart graden, och han heter bara Andersson.» »Kors i herrans namn, tar du en bokmal», utbrast Fille, som i sitt stilla sinne närt det fåvitska hoppet att bli svåger med en general eller en pälsjägare. »Jag trodde att du skulle ha löjtnant Blixt.» »Varför det?» frågade Margits moder.
Fru Marie höll nytt förhör, utan resultat. Morgonen därpå sade Louise: Abraham får aldrig gå ut ensam. Lova det! Varför? Jo, kom det motvilligt, för då kunde han få stryk av "barnen". Varför skulle han få det? Vore barnen så elaka? Pappa har badat ihjäl deras syskon, snyftade Louise. Det hade madam Andersson sagt. Benjamin Hagelin hade sagt, att madam Andersson hade sagt det.
Dagen därpå ringde Andersson upp Majken för att höra om hon ville promenera ett slag på kvällen. Tråkigt nog var hon upptagen. Kvällen därpå var hon bortbjuden, sedan var det överarbete och annat kväll efter kväll tills Andersson en middag, efter att ha väntat tjugu minuter utanför hennes port lyckades träffa henne. Han beslöt att genast göra slag i saken och gick alltså på i ullstrumporna.
Och Majken, som till en början var litet stram, tinade efter tio minuter så fullständigt upp, att Andersson beslöt att genast avfyra den högviktiga frågan och få ett bestämt svar. Han hade nu lärt sig att inte försumma det psykologiska ögonblicket. Men när detta ögonblick omsider anlände, anlände även en oförutsedd händelse.
Det var avverkning i Björkenässkogen, och spridda, dova slag av "spökyxor" hördes ännu vid midnatt. Men vedstaplarna vuxo obetydligt. Luciadagen i skymningen gick madam Andersson upp på Backarna för att skära björkris. Backarna hade stått öde i många år, men icke förty såg madammen en stor grå hund ligga på förstukvisten.
Första gången han på "Zum alten Frankfurterwurst" intagit sin lukulliska måltid av Salvatorwurst och surkål, lämnade han nämligen en sedel i betalning utan att så noga titta på den. Födoämnena kostade 95 öre, och kyparen lämnade fyra kronor och fem öre tillbaka. Andersson, som efter sin vecka i Berlin ansåg sig vara gammal kosmopolit och erfaren karl, fixerade skarpt kyparen. "Nå?" sade han.
»Hur sjutton kan du känna det, när benen är känslolösa?» frågade han, och Isidor såg irriterad ut. »Du vet inte hur det är att vara sjuk», sade han. »Fyll nu i anmälningsblanketten.» Muttrande för sig själv fyllde Östkvist i. »Här skall stå läkarens namn med», sade han efter en stund. »Skriv doktor Andersson», sade Isidor. »Det är en gammal hygglig prick.»
Men Andersson beundrade även naturen, och därav kom det sig, att han en vacker afton befann sig i sällskap med Tip-Top och käppen sittande på Vita bandets paviljong i Slottsskogen, förtärande en enkel Rosenhäger och drömmande om den tid då Majken så hette världens skönaste kvinna skulle obligatoriskt förekomma i hans sällskap.
I detta mörker kravlade Johnsson sig hem. Hur det gick till, det lyckades han aldrig lista ut. Men då han vaknade låg han under bordet i sin egen sal. Och gamla madam Andersson, som hade städningen, vaggade omkring i rummet och gav honom då och då en spark för att så småningom och varliga återkalla honom till livet.
Min affär är ju inte så stor än, men » »Hör du John!» avbröt flickan. »Jag vet vad du vill säga. Bry dig inte om det, du.» »Vad menar du ämnar du säga nej?» »Ja.» »Men vad är anledningen? Säg åtminstone anledningen», bad den förkrossade Andersson. »Anledningen är den, att jag i slutet av månaden förlovar mig med Josef.» »Josef? Josef? Vem är det?» »Herr Schönstein, naturligtvis.»