United States or Central African Republic ? Vote for the TOP Country of the Week !
Anatole störtar sig över markisinnan, slår henne baklänges på en soffa och sätter sitt knä på hennes bröst. Markisinnan sparkar honom i magen, under kvävda ångestrop, och smyger brevet i munnen. Anatole tar en papperskniv och bryter upp munnen. Markisinnan biter honom i fingrarna och spottar honom i ansiktet. Anatole slår henne i ansiktet och kallar henne cochonne.
Markisinnan vänder honom ryggen och snurrar släpet omkring sina fötter; därpå vänder hon omkring huvudet under det kroppen förblir orörlig, lägger ansiktet på ryggen med hakan rätt över ryggraden och säger med ett sphinxartat leende: Det är vackert väder i dag. Anatole utbrister i ett konvulsiviskt skratt och tar fram cigarrettmaskinen igen.
I sällskap med en mängd unga kontorister hade han tvärtom känt sig mycket obildad, då de oupphörligt ansatt honom med frågor om han sett mamsell Rose som Cocotte eller herr Anatole som Monsieur Jean, och han till sin blygd måste svara nej.
Ha, jag ser att ni döljer något för mig och jag svär på att ni har hans brev i er barm! Tag hit! Jag har intet brev! Tag hit! Anatole river upp hennes klänningsliv och får fatt i brevet. Ha, eländiga! Men markisinnan störtar sig över honom och återtager brevet. Nu börjar en mycket spännande scen.
Romanen handlar i alla fall om något annat. Den sysselsätter sig med revolutionsmannens psykologi. Det är säkert inte alldeles oberättigadt att i denna roman om rousseau'ismens insats i revolutionshistorien se den festskrift med hvilken Anatole France roat sig att på sitt sätt ta del i Rousseau-jubiléet.
Diskursen öfver världshistorien hör nog inte till det märkligaste och mest sprittande Anatole France åstadkommit. I
Hon är Afrodite Pandemos' prästinna, som Anatole France firade i sin diktsamling för 40 år sedan, den fåvitska jungfru med det fromma hjärtat, hvars dygd och oskuld i högre mening han så många gånger framhållit som ett uppbyggligt föredöme och ett exempel värdt vår begrundan.
Jag skulle anse det som en helig plikt mot den släkt, vars namn jag har äran att bära, men jag kan det icke numera, ty jag älskar. Älskar du? Och vem? Markisinnan de Carambole. Markisinnan de Carambole? Anatole flyger upp och trampar mattan med sina blanklädersstövlar.
Jean omfamnar Anatole under djup rörelse och kallar honom sin gamle gosse. Anatole finner att han ser olycklig ut, ber honom sätta sig och berätta. Jean sätter sig och nedsjunker ända till axlarne i en fåtölj; Anatole bjuder honom en cigarrett som han vänligt avböjer, varpå han börjar berätta. Håkan Olsson slumrar in och vaknar lagom för att höra slutet.
I Gudarna törsta förekomma ett par figurer så typiska för Anatole France att jag får lof att erinra om dem med några ord. Den »gamle Brotteaux» är en f.d. skatteförpaktare. Han tillhör emellertid epoken efter seklets midt, då dessa finansiärer redan fått en hel del kultur och förfining att stödja sig