United States or Greenland ? Vote for the TOP Country of the Week !
De hade nämligen gett sig av vid första skymt av röklukt, och svävade nu som en sky runt ruinerna. Det är fortfarande fullt av getingar hos Ahlboms. De ha byggt ett nytt bo i villans vind, och de få bo kvar i fred. Ahlbom vill nämligen inte gärna bli husvill. Karl August Napoleonson var agent för stöldförsäkringsaktiebolaget Inbrott, och en mycket skicklig agent, enligt vad han själv påstod.
"Jag förstår inte var alla getingarna kommer ifrån", sade herr Ahlbom när han kom ned till frukosten på verandan, och fann ett halvdussin av dessa midjesmärta insekter surrande kring honungsburken. "Här har jag slagit ihjäl den ena getingen efter den andra hela sommaren och ändå finns det fullt upp kvar."
"Var försiktig, Isak!" uppmanade fru Ahlbom ängsligt, men belönades för sin omtanke endast med en förkrossande blick. "Tack! Jag kan ta vara på mig själv", svarade hennes make. "Jag har gudskelov uppnått myndig ålder." Det var dock inte utan alla farhågor som Ahlbom steg in i redskapsboden, ty han visste att getingar ytterst sällan ta hänsyn till person, och ha ett ganska hetsigt lynne.
Ahlboms sinne var alls inte tacksamt när han överlät sig åt sin makas omsorger, utan han smågruffade hela tiden, till och med när hon beklagade honom. "Stackars min gubbe?" sade fru Ahlbom. "Så de ha hanterat dig. Jag skall be Andersons dräng ta bort det där usla getingboet." "Va i Herrans namn säger du, människa?" skrek Ahlbom till. "Andersons dräng?
När Ahlbom åter plåstrats om och fått torrt på sig, började han fundera på, om det inte i alla fall vore skäl i att skicka efter Andersons dräng, då i detsamma denne värderade person kom instörtande i rummet. "Det brinner i herr Ahlboms redskapsbod!" ropade han, och rusade ut igen med den Ahlbomska familjen i hälarna. Men det var ingenting att göra.
Han klev därför mycket försiktigt fram till getingboet och tände en sticka för att sätta eld på rökoffret. Men i detsamma kom en geting krypande ut ur boet. Ahlbom såg getingen, såg den utan blida ögon och tog för givet att getingen såg honom på samma sätt, och som han alltid hyllat principen att det är bättre att förekomma än att förekommas slog han till.
"Ja, nog har du verkat förödande på getingarna alltid", sade fru Ahlbom med en blick på det stora glas akvavit, som Ahlbom just slog upp. "Vad menar du, Sofia?" frågade Ahlbom ilsket, men frun lät sig inte bekomma. "Men jag skall tala om för dig var insekterna kommer ifrån", fortsatte hon lugnt. "Ute i redskapsboden hänger ett stort getingbo."
Getingarna flögo dock ännu fortare, upphunno med lätthet Ahlbom och följde honom sedan troget tills han under upphävande av höga verop hoppade i trädgårdsdammen.
Det senare var dock inte fallet med hans fru, ty hon gapskrattade när hon såg sin lagvigde komma tillbaka dyvåt, lerig, svullnande och arg. "Skratta inte, kvinna!" röt Ahlbom med mord i blicken, men det hjälpte inte. "Om du bara visste hur kostlig du ser ut!" svarade makan. "Kom nu in och kläd om dig, så skall jag sköta om dina bulnader."
Nu hade nog getingarnas historia varit slut, om de alla varit hemma, men åtminstone en av dem hade flugit ut i något ärende, och kom tillbaka just när Ahlbom tuttat på. När han såg vad som skedde med hans hem fattade han humör, och anföll blosset, men då detta var väl varmt flög han ut efter käppen och träffade i dess andra ända Ahlbom, som han genast gav ett nyp.